I Hall liksom på många andra håll på norra Gotland har kalkbränningen blomstrat en gång i tiden. I boken "Om Kalkindustrien på Gotland" av Munthe, Way-Matthiesen och Hansson utgiven 1945 finner vi upplysningar om förhållandena i Hall, liksom i en artikel i Gotlänningen den 16 oktober 1963 samt i Arvid Ohlssons bok "Gotlands Kalkpatroner" utgiven 1964.
   Före 1733 fanns enligt dessa källor inga kalkugnar alls i socknen och den sista ugnen torde ha slutat att användas under 1900-talets allra första år.

På 1800-talet blomstrade kalkbränningen i Hall

Det var 1800-talet som för Hall innebar kalkbränningens blomstring med välstånd för socknens befolkning. Totalt har det funnits sju kalkugnar i socknen såsom framgår av kartan nedan (hämtad från ovan angivna bok).

Bilden som är hämtad ur "Om Kalkindustrien på Gotland" visar förutom kalkugnarnas lägen i Hall i enlighet med nedanstående tabell också berggrundens huvudsakliga sammansättning. Vitt betyder härvidlag att bergrunden till övervägande del består av kalksten, medan streckad yta anger övervägande märgelsten.

Samtliga ugnar har varit vedugnar avsedda för "avbrännig" och exporten från 1-4 och 6-7 torde ha varit begränsad. Ugnarna 1-3 anlades enligt Munthe et al. sannolikt under 1850-talet och hade slutat att användas redan 1885.

Westöös exportkalkugn

Olikt de övriga ugnarna i Munthes sammanställning så var ugn 5 en stor kalkugn vars produktion i huvudsak var ämnad för export. Den anlades år 1850 av kalkbruksägaren och Kappelshamnsbon Per Herman Lindström (1826-1884) och var den överlägset största ugnen i Hall. En stenplatta ovanför ugnsmunnen i sydost bär alltjämt inskriptionen "P.H.L. 1850". Utskeppningen av den färdiga kalken från ugnen skedde troligen från den brygga som då fanns rakt nedanför ugnen och också tillhörde Westöö gård, men man kan inte heller utesluta att viss utskeppning skett över Kappelshamn. År 1910 såldes Westöö gård till Domänverket och senast då borde ugnen ha slutat att användas. Munthe gissar på 1905.